När det gäller ett vapen bör man tänka på att de representerar en adlig ätt snarare än en individ. Vapnen var från början självantagna, men tilldelades senare av kungen, och en adelsman kunde fråntas vapen och privilegier om han begick ett svårt brott. I många länder förekom också borgerliga vapen, men dessa var ofta inte ärftliga.
För att beskriva vapen finns det huvudsakligen fem färger, två metaller och två pälsar, gemensamt kallade tinkturer. Färgerna är efter förekomst rött, blått, svart, grönt och purpur (den sista främst i engelsk och fransk heraldik, efter 1300). Vissa härolder har räknat upp andra färger, men dessa är mycket sällsynta, och åsikterna går isär om deras faktiska användning.
Metallerna är guld och silver, och avbildas oftast med gult och vitt. Därtill kommer pälsverk, som vanligen avbildas med ett mönster i de andra tinkturerna, men som också kan avbildas med de pälsar som skall representeras. De ursprungliga pälsverken är två. Hermelin, vars vinterskinn var lätt att känna igen (vitt, med de svarta svansarna fastsatta med ett spänne eller tre nålar), och gråverk (ekorrskinn) som avbildas med ett blått och vitt vågmönster. Även svart (sobel) räknas ibland in här, och senare härolder har också lagt till variationer som inte hittas i naturen.
Vid avbildning i svart-vita verk uppstår förståeligt nog vissa problem. Om en beskrivning i ord, s k blasonering, ledsagar avbildningen sattes normalt inga färger ut, men under medeltiden kunde också korta förkortningar skrivas in i sköldemärkets fält. Under tidigt 1600-tal uppfanns ett antal system av linjemönster, skrafferingar, för att beteckna tinkturerna, och det som används idag tillskrivs Sylvester Petra Sancta (1638).
// Arnaut Guilhem