Om vapnet i stället är delat i flera delar beskrivs konsekvent den övre först, och annars från dexter till sinister. Således har vi "Kluven i silver och rött", "Styckad i blått och guld", och så vidare. Det finns inget hinder för att dela en sköld flera gånger på olika sätt, men beskrivningssättet är detsamma: "Två gånger delad i rött, silver och blått" (vilket är Nederländernas flagga).
Vid avbildningen av ett delat vapen skall man sträva efter att ge delarna lika stort utrymme, speciellt där man har fler än en delning. Där man bara anger två färger men har fler delningar antas färgerna ange varannat fält, med det först angivna gällande det ovan och till höger. Man ska dessutom i dessa fall alltid ha ett udda antal delningar, annars blasoneras detta annorlunda. För att ta ett mer komplicerat exempel, "Styckad och tre gånger delad i svart och guld".
Den svenska heraldiken följer de heraldiska reglerna i högre grad än i andra länder. Som en teoretisk förklaring kan anges Alsnö stadga, en skrivelse utfärdad 1280 av Magnus Ladulås. I denna skrift, ansedd som instiftandet av det svenska adelsväsendet, fastställdes att envar som på egen bekostnad gjorde krigstjänst till häst eller rusttjänst skulle vara frälst eller befriad från skatt till konungen. För att kontrollera detta var dessutom allt frälset skyldiga att samlas till vapensyn, en inspektion som skedde en gång per år och landsända.
Det har debatterats hur stor betydelse stadgan hade för det svenska adelsståndet; till viss del rörde det sig nog om en bekräftelse av ett redan existerande faktum. Däremot samlade dessa möten stormän och riddare, och man kan lätt föreställa sej att kulturyttringar som heraldik fick extra stor spridning på detta vis, och konflikter mellan likadana vapen undveks. I England finns dokumenterade rättsfall där rätten till ett visst vapen var under dispyt, men sådana konflikter verkar ha lösts på annat sätt här.
Det första kända svenska vapnet finns i ett sigill från 1219, tillhörande Sigtrygg Bengtsson av Bobergs-ätten. De tidigaste kända svenska vapnen tillhör stormän, lagmän och riddare, och det är uteslutande adelsmän som använder vapen under hela 1200-talet. Samma trend kan ses även i Danmark, där det första sigillet hittas 1224, och vapen snabbt blir vanliga efter detta.
